Min mormor
I förra inlägget så slutade jag med att berätta att jag till mitt 200:e inlägg skulle skriva om en väldigt speciell person och min största inspirationskälla. Faktum är att den här personen har jag tänkt skriva om sedan bloggen startades. Sen har det här inlägget röjt på sig lite, mest för att den här veckan (liksom övriga hösten) har varit väldigt jobbig på det personliga planet, saker jag nu hoppas är på väg åt rätt håll (ska bli väldigt skönt att kanske äntligen få en god natts sömn och vakna utvilad.) Den person jag vill berätta om är min mormor, som tyvärr lämnade den här världen alltför tidigt. Egentligen är det väldigt passande att skriva om henne idag då det nu är 21 år sedan hon gick bort.
Mormor på midsommar
Mormor föddes in i en stor syskonskara i Lettland 1918, några månader före landet fick sin självständighet från Ryssland. Hon var där när andra världskriget startade då först kommunisterna tog över landet, för att ersättas av nazisterna och sedan av kommunisterna igen. Mormor, som hade arbetat för motståndsrörelsen och hjälpt judar att undfly fienden, fick själv fly för att undkomma deportation till Sibirien. Med hjälp av sin fästman satte hon en sen oktobernatt 1944 sig på en båt till Sverige, mitt i en av höststormarna som så ofta inträffar. Mitt på Östersjön stoppas den lilla fiskebåten utav ryssarna och man tror att hoppet är ute. Med hjälp av is i magen och kvinnlig list lyckas man dock "supa fienden under bordet" och man kan fortsätta mot Sverige, Gotland och friheten.
Från Gotland så hamnade mormor med två väninnor i Småland där de fick arbeta ihop pengarna för att komma upp till Stockholm. På den tiden var man tvungen att ha en viss grundförmögenhet för att få tillträde till huvudstaden. Resan fick dock ett snöpligt slut då fina väninnan deklarerade att hon minsann inte kunde arbeta som hembiträde. De blev kollektivt bestraffade och skickade tillbaka till Småland där de fick börja arbeta ihop pengar igen. Till Stockholm kom de igen och den här gången fick väninnan vara tyst. Här träffade mormor sin blivande man (inte fästmannen från Lettland vars mamma tyckte att mormor var för enkel för hennes son) som sedan lämnade henne för en annan. Som ensamstående på den tiden var det svårt och mormor fick utstå mycket skitsnack, speciellt då hon senare träffade en svensk man, för lettländare ska ju gifta sig med lettländare (de ligger för övrigt begravda tillsammans, han dog också alldeles för tidigt, han dog fyra år innan jag föddes). Hon fick hanka sig fram på städarjobb bl.a. på restauranger och på Stockholms central. Med lägenhet hade hon dock tur då hon fick ta över en lägenhet på Surbrunnsgatan (inte lika fashionabelt som det är idag att bo där) och man hade ständigt inneboende. Mamma berättade att hon alltid hade illamående när mormor skulle tvätta rutorna då de gick utför och lägenheten låg en bit upp.
På 60- talet började mormor arbeta på Försvarets Materielverk (FMV) inom marinen (vilket är komiskt om man vet var jag jobbar) där hon arbetade tills hon gick i pension.
Allt det här och vilken fantastisk kvinna min mormor var var jag omedveten om som liten. För mig var hon bara mormor, som kom ut och tog hand om oss och hjälpte mamma (som senare också blev ensamstående mamma) och som framför allt var världens bästa bullmormor. Det var hon som införde de lettiska traditionerna med saffranskringla på födelsedagarna, som hjälpte mamma baka den fantastiska mandeltårtan (som påminner väldigt starkt om macaronger), som på påsken gjorde pascha och till jularna gjorde världens godaste piroger (till dem försöker vi fortfarande knäcka receptet).
Ett av de starkaste minne var när mormor gjorde världens sats med bullar, hade på pärlsocker och gräddade av dem. Det var bara det att det var inte pärlsocker utan grovsalt. Fy vad det var äckligt! Några av bullarna gav vi till Ludde- konstigt att inte hunden fick njursvikt av allt salt. Annars är de bästa minnena när jag fick hjälpa till med fyllningen. Då var man inte lika förfinad som idag då man blandar ihop socker, kanel och socker och sedan brer ut allt lite fint med en palett eller slickepott. Då var det smör, klatsch, smörj ut med handen. Vilka fina händer man hade, sen strödde man över kanel och socker, rullade ihop och självklart var det ett måste att smaka av degen.
Det är här det startade, mitt intresse för bakning. Jag önskar att alla barn skulle ha en sån fantastisk mormor eller farmor som gör såna här saker med de. Som får de att uppskatta att göra allt från scratch, som uppskattar bra råvaror. Och som framför allt tar sig tiden. Så idag tänder jag ett ljus för min mormor och tänker på henne och det arv om styrka hon gett till min mamma, till mig och min storebror. Nästa inspirationsporträtt får nog bli min mamma tror jag, men det får bli inlägg 300!
Mormor och jag
Mormor föddes in i en stor syskonskara i Lettland 1918, några månader före landet fick sin självständighet från Ryssland. Hon var där när andra världskriget startade då först kommunisterna tog över landet, för att ersättas av nazisterna och sedan av kommunisterna igen. Mormor, som hade arbetat för motståndsrörelsen och hjälpt judar att undfly fienden, fick själv fly för att undkomma deportation till Sibirien. Med hjälp av sin fästman satte hon en sen oktobernatt 1944 sig på en båt till Sverige, mitt i en av höststormarna som så ofta inträffar. Mitt på Östersjön stoppas den lilla fiskebåten utav ryssarna och man tror att hoppet är ute. Med hjälp av is i magen och kvinnlig list lyckas man dock "supa fienden under bordet" och man kan fortsätta mot Sverige, Gotland och friheten.
Från Gotland så hamnade mormor med två väninnor i Småland där de fick arbeta ihop pengarna för att komma upp till Stockholm. På den tiden var man tvungen att ha en viss grundförmögenhet för att få tillträde till huvudstaden. Resan fick dock ett snöpligt slut då fina väninnan deklarerade att hon minsann inte kunde arbeta som hembiträde. De blev kollektivt bestraffade och skickade tillbaka till Småland där de fick börja arbeta ihop pengar igen. Till Stockholm kom de igen och den här gången fick väninnan vara tyst. Här träffade mormor sin blivande man (inte fästmannen från Lettland vars mamma tyckte att mormor var för enkel för hennes son) som sedan lämnade henne för en annan. Som ensamstående på den tiden var det svårt och mormor fick utstå mycket skitsnack, speciellt då hon senare träffade en svensk man, för lettländare ska ju gifta sig med lettländare (de ligger för övrigt begravda tillsammans, han dog också alldeles för tidigt, han dog fyra år innan jag föddes). Hon fick hanka sig fram på städarjobb bl.a. på restauranger och på Stockholms central. Med lägenhet hade hon dock tur då hon fick ta över en lägenhet på Surbrunnsgatan (inte lika fashionabelt som det är idag att bo där) och man hade ständigt inneboende. Mamma berättade att hon alltid hade illamående när mormor skulle tvätta rutorna då de gick utför och lägenheten låg en bit upp.
På 60- talet började mormor arbeta på Försvarets Materielverk (FMV) inom marinen (vilket är komiskt om man vet var jag jobbar) där hon arbetade tills hon gick i pension.
Allt det här och vilken fantastisk kvinna min mormor var var jag omedveten om som liten. För mig var hon bara mormor, som kom ut och tog hand om oss och hjälpte mamma (som senare också blev ensamstående mamma) och som framför allt var världens bästa bullmormor. Det var hon som införde de lettiska traditionerna med saffranskringla på födelsedagarna, som hjälpte mamma baka den fantastiska mandeltårtan (som påminner väldigt starkt om macaronger), som på påsken gjorde pascha och till jularna gjorde världens godaste piroger (till dem försöker vi fortfarande knäcka receptet).
Ett av de starkaste minne var när mormor gjorde världens sats med bullar, hade på pärlsocker och gräddade av dem. Det var bara det att det var inte pärlsocker utan grovsalt. Fy vad det var äckligt! Några av bullarna gav vi till Ludde- konstigt att inte hunden fick njursvikt av allt salt. Annars är de bästa minnena när jag fick hjälpa till med fyllningen. Då var man inte lika förfinad som idag då man blandar ihop socker, kanel och socker och sedan brer ut allt lite fint med en palett eller slickepott. Då var det smör, klatsch, smörj ut med handen. Vilka fina händer man hade, sen strödde man över kanel och socker, rullade ihop och självklart var det ett måste att smaka av degen.
Det är här det startade, mitt intresse för bakning. Jag önskar att alla barn skulle ha en sån fantastisk mormor eller farmor som gör såna här saker med de. Som får de att uppskatta att göra allt från scratch, som uppskattar bra råvaror. Och som framför allt tar sig tiden. Så idag tänder jag ett ljus för min mormor och tänker på henne och det arv om styrka hon gett till min mamma, till mig och min storebror. Nästa inspirationsporträtt får nog bli min mamma tror jag, men det får bli inlägg 300!
Kommentarer
Skicka en kommentar